Köpt på bokrea för 29 kronor. Ett kap om ni frågar mig. Den var lättläst och lagom spännande för barnen. Dessutom saknades sensmoral, vilket är skönt ibland. Ren underhållning helt enkelt. Det finns en hel serie om Araminita Spookie och jag tror att det blir en till snart.

Jag fick tänka ett tag för att komma på en lagom spökig låt som passar till denna bok. Till sist kom jag på Olyckans sång med Electric banana band. En riktigt bra låt dessutom. (Spotify: Electric banana band – Olyckan theme)

På AdLibris: Mitt spökhus

Betyg: 4

 

Café Rival i Stockholm ligger på Söder. Jag hade inte varit på Söder tidigare, vilket utan tvekan är en förlust. Utsikten från brinken vid Mariahissen är vidunderlig och det ligger gallerier och caféer hur tätt som helst. Vi valde att gå på Rival, vilket känns som ett bra val så här i efterhand. Fiket är väldigt populärt, åtminstone på helger, så man får vara beredd på att vänta en stund för att få ett bord. Men, man får lön för mödan. På väggarna trängs foto på skådespelare, som jag antar har anknytnig till söder och kanske även till Café Rival. Ett av fotografierna föreställer Sif Ruud och av någon anledning blir jag alltid så glad av att se henne (läs mer på Wikipedia om Sif Ruud).

Kaffet var gott och mackor och bullar lika så. Vi testade kolasnittar, chokladkaka, kanelsnurra och två olika mackor. Brödet smakade bra och min källarfranskeliknande bulle med ost var i all sin enkelhet en trevlig anrättning. Jag kommer emellertid aldrig att förstå varför kanelbullar och kardemummasnurror alltid ska vara så hemskt söta. Inte bara för att sötman döljer kanel- och kardemummasmaken, utan även för att de blir så klistriga att man knappt vill hålla i dem. Men eftftersom de så ofta är det så antar jag att det är vad folk gillar och det är kanske jag som har fel. Jag tror att allt bakas på plats, vilket i sig är trevligt.

Vill man lyssna på musik som passar Café Rival så tycker jag man kan höra på Korallreven. Det är modern pop som även känns som den kunde ha spelats in för 20, 30 år sedan. Som detta café, som känns modernt och klassiskt på samma gång. (Spotify: An album by Korallreven – Korallreven)

Betyg:

  • Atmosfär: 5
  • Fika: 4
  • Kaffe: 4
  • Total: 4

Hemsida: Café Rival

Adress:

Mariatorget 3

Stockholm

Av någon anledning har jag aldrig läst någon bok om Kalle Blomqvist och hans vänner. Men det var en trevlig läsning. Denna är väldigt spännande. Barnen kröp nära, nära under de mest rafflande partierna. Språket är bitvis lite bakvänt, vilket gör högläsningen lite besvärlig. Men inte värre än att den kan behålla sin femma. Man får tänka på att den skrevs för ganska länge sedan. Med tanke på det är den väldigt bra skriven. Det finns egentligen inte mycket i historien som är så daterat att det stör. Bara det faktum att man måste kommunicera med långsamma brev och att folk röker i tid och otid gör att man tänker att boken inte skrevs i år precis.

Själva deckarhistorien varvas med berättelsen om barnens sommarlov i en svensk småstad. Rosornas krig blommar upp för att avhjälpa den värsta tristessen, ängen kallas prärien och befolkas av cowboys och indianer och bagardottern Eva-Lotta förser högkvarteret med nybakta bullar. Ibland fördrivs en hel dag med att vänta på att det andra laget ska komma tillbaka och under tiden läser man serier och spelar pingis. Ganska likt mina egna sommarlov faktiskt.

Har du inte läst denna så tycker jag att det är hög tid nu och har du redan läst den så vet du att det blir trevligt att få läsa den för dina eller någon annans barn.

Musik, musik, vad ska jag välja? Det får bli barnens favorit Loreen. (Spotify: Loreen – Euphoria)

Betyg: 5

På AdLibris: Mästerdetektiven Blomqvist

Fler böcker om Kalle Blomqvist:

Mästerdetektiven Blomqvist lever farligt

Kalle Blomqvist och Rasmus

Fotografiska muséet är först och främst ett väldigt trevligt museum. Men, längst upp i det gamla tegelhuset vid kajen finns ett kafé och en restaurang med vidunderlig utsikt över vattnet. Man blickar ut mot centrala Stockholm och har Gröna Lund, af Chappman och andra landmärken i fonden. Jag tog en kopp kaffe och en kanelbulle och det var gott. Dessutom passade jag på att kolla mejl och Facebook eftersom det var så trevligt att sitta här. Det höga betyget är till stor del den trevliga miljön.

Muséet är trevligt och precis lagom stort. Just nu var det en Anton Corbijn-utställning, som tyvärr inte var det mest spännande jag sett. Men, den andra var en utställning av Ortiz som var desto bättre. Det var foto av bra arkitektur, där fotot fått stå i första rummet. Väldigt bra.

Det finns så mycket musik som skulle kunna passa här, men tanken är ett förslag per inlägg. Men detta muséum är så minimalistiskt att det får bli musik därefter. Vince Clark (Yazoo, Erasure, Depeche Mode) och Martin Gore (Depeche Mode) har ett gemensamt projekt för minimalistisk syntpop VCMG. (Spotify: VCMG – Spock)

För aktuell information se Fotografiskas hemsida.

Betyg:

  • Fika: 5
  • Kaffe: 4
  • Atmosfär: 5

Adress:

Stora Tullhuset

Stadsgårdshamnen 22

116 45 Stockholm

 

 

 

 

 

Spirou är en av mina favoritfigurer. Han finns i runt 50 album översatta till svenska. I princip tycker jag att principen ju äldre desto bättre gäller för Spirou-historierna. Här har jag läst två gamla och två nya. De gamla får man köpa på begenatmarknaden, men de nya finns lite var stans. Jag läste:

  • Spirou Buddhas fånge (nr 6) – av: Franquin – betyg: 5
  • Spirou och rymdvarelserna (nr 25) – av: Fournier – betyg: 4
  • Spirou i Tokyo (nr 48) – av: Morvan och munuera – betyg: 4
  • Spirou på uppdrag av Z (nr 49) – av Morvan, Yann och Munuera – betyg: 4

Spirou Buddhas fånge är ett av de äldre albumen. Franquins stil skiljer sig inte så mycket, egentligen, från andra tecknare som tecknat Spirou. Men, det är lite extra schwung i bilderna. Jag gillar det. Vill man lära känna Spirou ska man börja med ett album tecknat av Franquin. Annars är detta album en ganska ordinär historia. Lagom mycket resor och lagom mycket udda figurer.

 

Spirou och rymdvarelserna är en klassisk Spirou-historia som till största del utspelar sig itrakterna kring grevens slott. Vill man få en känsla för alla de olika karraktärerna så är detta ett bra album, även om Marsupilami inte är med.

Spirou i Tokyo är det första moderna album jag läst. Det förvaltar traditionen väl och de är en lagom mystisk historia. Man har flyttat fram handlingen i modern tid på ett väldigt bra sätt. Tecknaren har ett lite annat sätt att rita än Franquin och Fournier. Det är lite renare och stramare och en gnutta mer manga. Det är trevligt att det är en egen stil på dessa så att man inte bara försöker kopiera det gamla. Sånt blir nästan aldrig bra.

På uppdrag av Z är en slags retrospektivt album med massor av referenser till tidigare historer. Lite virrigt, men mestadels bra. Även detta album var en glad överraskning.

Till dessa tycker jag man kan lyssna på Gotye och Somebody that I used to know. (Spotify: Somebody that I used to know – Gotye)

Var kan man köpa dessa?

AdLibris: Spirou i Tokyo

Eller Lilla torgs seriemagasin på Larochgatan 5 i Malmö.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

fantazi giyim